Envikens Besparingsskog har haft och har än idag en stor betydelse för sina delägare, dels ekonomiskt samt även som föregångare för ett välskött skogsbruk.
Envikens och Svärdsjös besparingsskogar avsattes tillsammans i samband med storskiftet redan 1847-1864, vilket gör dem till Sveriges äldsta besparingsskogar och en gång i tiden förvaltades de tillsammans som en gemensam tillgång.
I mitten av 1800-talet fick jägmästaren Y.A. Segerdal under storskiftets gång i uppdrag av länsstyrelsen att genomföra en undersökning av skogarna för att utreda om det fanns någon trakt som kunde avsättas för sockenmännens gemensamma räkning. Hans arbete resulterade i utpekande av ett område öster om Balungen, i Envikens socken, om ca. 5000 tunnland och ett annat område vid Storsjön, i Svärdsjö socken, om 12 000 tunnland. Dessa ansågs lämpliga för sockenmännens gemensamma behov och hade då ett mycket knappt värde som skog räknat då de främst användes som betesmarker och myrslåtter.
Segerdal delgav länsstyrelsen sin utredning och denna föll inte i god jord hos sockenmännen. I protokollet från första sockenstämman 26:e december 1859 kan man läsa att sockenmännen enhälligt och allvarligt uttalar sig mot förslaget om en bildning av en sockenallmänning. Tillsammans med Bergslagets och Dådrans Bruks ombud författade man en skriftlig förklaring där man bestred bildandet av allmänningen med argumentet att kostnaden för den allmänna skogsvården skulle bli långt större än avkastningen från dessa skogar och man yrkade på att Bergslaget måste befrias från att lämna skogsbidrag och andra kostnader för kommande skogsvård.
Sockenmännens och bolagens invändningar hade dock ingen påverkan på länsstyrelsen, vilka tillstyrkte konungens beslut att förorda avsättning av Sergerdals föreslagna områden vid Balungen och Storsjön. Beslutet fastställdes i ett kungligt brev den 9:e november 1861.
Det kungliga brevet lästes senare upp i Svärdsjö kyrka av prosten C. Liliemark och han skall efter uppläsandet ha sagt ”Vi tycks ha en konung som inte vill att vi skall frysa ihjäl, men efter detta kanske vi får svälta ihjäl”.
Under de första åren hade besparingsskogen en något rörig tid på grund av komplicerat reglemente och styrelsearbete, men 1938 kom en ny lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna vilken ledde till tydligare ansvarsfördelning och beslutanderätten flyttades till en årligen återkommande allmänningsstämma.
Något som genomsyrar allmänningsstyrelsens tidiga historia är svårigheten att förvalta en tillgång vars delägare uttryckligen uttalat sig emot att få i sin ägo. Detta motstånd minskade dock med tiden och logistikfrågor blev istället nya problem som styrelsen fick tampas med. På den tiden fanns inte bilvägar i samma utsträckning som idag, utan man förlitade sig på flottning av timmer, vilket skedde via vattendragen Amungen-Hosjö (samt lite senare Öregrund-Balungen) och Vallasån. På så sätt var skogen i Enviken till en början mer lättillgänglig än skogen i Svärdsjö.
Fram till 1946 var Envikens och Svärdsjös besparingar gemensamma och styrdes av en styrelse. Man hade visserligen redan 1867 haft funderingar på att skilja på skogarna, men det var inte förrän 1946 som detta blev verklighet genom en lång rättsprocess. Den gemensamma kassan, andra tillgångar och fordringar delades upp och nu hade båda socknar varsin besparingsskog som förvaltades av varsin styrelse.
Idag förvaltas Enviken av en styrelse som också har en deltidsanställd förvaltare och skogens avkastning går till besparingens delägare. Denna avkastning fyller än idag således en mycket viktig funktion för socknens jord- och skogsbrukare och man kan lugnt konstatera att tillkomsten av en besparingsskog i Enviken inte ledde till att ”folket svalt ihjäl”, utan istället blev en framgångssaga för hela bygden.