Till: Naturvårdsverket

E-post: anne-li.maurin@naturvardsverket.se

Angående: Yttrande över remiss NV-09554-24 – Förslag till nya vägledningar för livsmiljötyperna västlig taiga (9010) och näringsrik granskog (9050)

Avsändare: Sveriges Allmänningsskogars Förbund

Västlig taiga (9010) och örtrik granskog (9050)

Om remissinstansen

Sveriges Allmänningsskogars Förbund (Förbundet) företräder 21 besparings- och allmänningsskogar i Dalarna, respektive Norrbotten, vilka tillsammans äger mer än 670 000 hektar skog. Dessa skogar ägs i sin tur av ca. 35 000 delägare, varav många är boende i närområdet och verksamma inom jord- och skogsbruk.

Besparings- och allmänningsskogarna utmärker sig genom sitt lågintensiva överhållningsskogsbruk som innebär att man avverkar senare än de flesta andra skogsägare. Denna form av förvaltning liknar de moderna ekologiska landskapsmodellerna och producerar en stor mängd mycket högklassigt virke, samtidigt som man gynnar den biologiska mångfalden och binder kol i skogen under längre tid än genomsnittlig svensk skogsförvaltning.

Allmännings- och besparingsskogarna har skötts långsiktigt i generationer och bidrar starkt till den lokala ekonomin. Det är dock avgörande att påpeka att förbundets medlemmar bedriver ett aktivt produktionsskogsbruk. Vårt främsta mål är att producera högkvalitativt virke. Att allmännings- och besparingsskogarna har ett långsiktigt perspektiv får inte tolkas som att vi accepterar inskränkningar i brukandet eller att vår skog ska betraktas som områden där staten kan ställa krav på naturhänsyn utöver lagens krav utan att betala ersättning.

Sammanfattning av synpunkter

Markinnehavet hos förbundets medlemmar utgörs sannolikt till stor del av skogstyper som kan komma att beröras av förslaget. Vi ställer oss mycket kritiska till delar av den föreslagna vägledningen, framför allt för Västlig taiga (9010). Vår bedömning är att förslaget i sin nuvarande form riskerar att få orimligt stora konsekvenser för möjligheten att fortsätta pågående markanvändning (aktivt skogsbruk), vilket strider mot regeringens direktiv om att tillämpningen inte ska gå utöver miniminivån. Vi vill vi framföra allvarliga betänkligheter kring förslagets konsekvenser för pågående markanvändning.

Synpunkter

Tillämpning och miniminivå

Tillämpning av miniminivån och ekonomiska konsekvenser i det medföljande följebrevet till remissen framgår tydligt att regeringens uppdrag till Naturvårdsverket innebär att uttolkningen av livsmiljötyperna inte ska bidra till en tillämpning som går utöver miniminivån i EU-direktiven. Vidare definieras miniminivån som att definitionerna inte ska medföra ”mer långtgående kostnader eller begränsningar, i synnerhet för svenska företag, än vad som bedöms nödvändigt”.

Vi anser att det föreslagna underlaget för 9010 Västlig taiga riskerar att bryta mot denna princip. Definitionerna är så pass breda att vanliga, brukade skogar riskerar att klassas som skyddsvärd naturtyp, vilket skulle innebära omfattande begränsningar i våra medlemmars ägande- och framför allt brukanderätt. Definitionen av västlig taiga är dessutom så omfattande att den blir närmast meningslös som objektivt avgränsningsinstrument. Enligt remissen omfattar taiga ”allt från lågproduktiva barrskogar i kärva klimat vid den alpina trädgränsen till högproduktiva barr-, bland- och lövskogar på gynnsamma ståndorter”.

Med sex olika trädslagsbaserade undertyper (A-G), tre störningsdynamiktyper (1–3) och fyra praktiskt tillämpbara undertyper (I-IV) blir det närmast oklart vilka skogar som faktiskt inte kan klassas som västlig taiga. Beskrivningen anger att taiga är ”den mest utbredda skogliga livsmiljötypen i Sverige”.

Detta innebär i praktiken att så gott som all naturligt utvecklad skog i stora delar av Sverige skulle kunna klassas som denna livsmiljötyp, vilket skulle få katastrofala konsekvenser för skogsbruket och skogsråvaruförsörjningen.

Förslaget innehåller omfattande kriterier som kan leda till att stora arealer produktiv skogsmark klassificeras som livsmiljötyp, vilket medför:

• Avverkningsförbud eller kraftigt begränsad brukningsmöjlighet.
• Inskränkningar i skogsbruksåtgärder såsom röjning, gallring, kalavverkning och markberedning.
• Krav på naturvårdsåtgärder som kan vara kostsamma och komplicerade att genomföra, exempelvis naturvårdsbränning.
• Begränsningar av tillgänglig bioråvara som del av den gröna omställningen.

Otydlig gränsdragning mot brukad skog I förslaget till vägledning för 9010

Förslaget anger att skogsområden kan räknas som taiga trots en ”äldre historik av dimensionshuggningar” om övriga kriterier är uppfyllda. Vidare anges att kravet för klassificering är att skogen är naturligt föryngrad och inte har ”omfattande påverkan av skogsbruk”.

Dessa formuleringar är problematiska för en skogsägare. En stor del av den svenska skogen är naturligt föryngrad och har historiskt brukats med metoder som dimensionshuggning. Att inkludera dessa marker i definitionen av en livsmiljötyp som kräver bevarande riskerar att omöjliggöra fortsatt brukande av produktiv skogsmark. Det måste förtydligas att skog som ingår i ett aktivt skogsbruk, även om den har vissa naturvärden eller är naturligt föryngrad, inte per automatik ska klassas som 9010.

Otydliga och svårtolkade klassificeringskriterier

Flera av de angivna kriterierna är vaga och öppna för tolkning:

• Inte ha omfattande påverkan av skogsbruk – Vad räknas som ”omfattande”? Hur långt tillbaka i tiden ska man bedöma påverkan?
• Naturligt föryngrad – Hur skiljer man naturlig föryngring från plantering efter flera decennier? Remissen föreslår att skog kan räknas som taiga ”trots en äldre historik av dimensionshuggningar” – vad är ”äldre historik”?
• Påtaglig mängd död ved – Vilka kvantitativa tröskelvärden gäller? Hur mycket är ”påtagligt”?
• Stor variation i trädålder – Hur mäts detta i praktiken och vilka miniminivåer krävs?
• Tillräckligt stor areal – Minimiarealen anges som ”i de flesta fall minst 1 ha”, men vad gäller för övriga fall?

Denna otydlighet skapar betydande rättsosäkerhet för skogsägare och riskerar att leda till godtyckliga bedömningar där myndigheter och skogsägare har vitt skilda tolkningar.

Farligt låga arealgränser ökar risken för omfattande klassificering

Förslaget anger en minimareal på endast 1 ha för klassificering som livsmiljötyp. Detta i kombination med att ”mindre förekomster kan räknas som livsmiljötyp om de förekommer i direkt anslutning till andra livsmiljötyper och om de tillsammans med dessa bildar större områden” innebär att:

• Små skogspartier inom aktivt brukade skogslandskap kan bli föremål för omfattande restriktioner
• Enskilda beståndsenheter kan klassificeras separat och sedan sammanlänkas
• Sammantaget kan enorma arealer omfattas genom aggregering av små förekomster

Med tanke på att västlig taiga beskrivs som Sveriges mest utbredda skogliga livsmiljötyp, riskerar dessa låga arealgränser kombinerat med den vida definitionen att leda till att en stor del av svensk produktiv skogsmark omfattas av restriktioner.

Hantering av störningsdynamik och ”skogsbruksåtgärder” som hot

Vägledningen listar ”skogsbruksåtgärder såsom röjning, gallring och kalavverkning” som explicita hot och påverkansfaktorer. Samtidigt omfattar definitionen av taiga även ”yngre successioner som uppstått efter naturliga störningar”.

Om definitionen av taiga görs så vid att den omfattar yngre skogar eller skogar under återväxt efter storm/brand, samtidigt som normala skogliga åtgärder klassas som hot, skapas en situation där skogsägare bakbinds. Det saknas en tydlig bortre gräns för när en produktionsskog slutar vara produktionsskog och blir en livsmiljötyp.

Särskilt problematiskt är att ”brukade äldre skogar med enkel struktur som utsätts för kraftiga störningar där huvuddelen av trädbeståndet dödas kan klassificeras som livsmiljötyp förutsatt att de döda träden lämnas kvar och den naturliga successionen får fortgå”. Detta innebär att även aktivt brukad skog efter naturliga störningar såsom stormfällning riskerar omfattas av långtgående restriktioner.

Remissen anger både att skogsbruksåtgärder är ett hot, och att ”upphörd eller minskad störning, till exempel brand, bete och översvämning, samt förändrad skogsdynamik och utveckling” utgör ett hot. Samtidigt förväntas skogsägare tillämpa ”fri utveckling” i många fall.

Detta skapar en omöjlig situation där både aktivt skogsbruk OCH passivitet kan betraktas som hot mot livsmiljötypen. Skogsägare ställs inför ett olösligt dilemma utan tydlig vägledning.

Orosmoment kring hydrologi och kontinuitet

Förslaget ställer krav på ”ekologisk kontinuitet” och ”naturliga hydrologiska förhållanden”. Många skogar i Sverige är dikade sedan lång tid tillbaka men har både höga virkesvärden och biologisk mångfald. Formuleringarna riskerar att leda till tolkningsproblem där krav på till exempel hydrologisk återställning (igenläggning av diken) ställs på markägaren, vilket skulle drabba skogsproduktionen negativt.

Remissen föreslår att vissa taigaundertyper ”bör förvaltas huvudsakligen som kohortdynamiska skogar genom naturvårdsbränning eller andra åtgärder som efterliknar återkommande lågintensiva störningar” och att ”regionala planer för naturvårdsbränningar bör skapas”.

Detta väcker flera kritiska frågor:

• Ska skogsägare tvingas genomföra naturvårdsbränning på sina marker?
• Vem ska i så fall bekosta dessa åtgärder (som kan vara mycket dyra)?
• Vilka juridiska och praktiska risker tar skogsägaren på sig vid bränning?
• Hur ska detta samordnas med skogsbrandsbekämpning och allmän säkerhet?

Ekonomiska konsekvenser utan tydlig kompensation

Klassificering som livsmiljötyp får betydande ekonomiska konsekvenser för skogsägare:

• Minskade eller helt uteblivna intäkter från skogsinnehavet.
• Omöjliggjord långsiktig skogsplanering och ekonomi.
• Kraftigt minskat fastighetsvärde.
• Kostnader för obligatoriska naturvårdsåtgärder (t.ex. naturvårdsbränning).
• Begränsade möjligheter att upprätthålla infrastruktur som skogsbilvägar.

Det är helt oklart om och hur skogsägare ska kompenseras för dessa inskränkningar i äganderätten. Att enbart hänvisa till ”skydd genom områdesskydd eller frivilliga avsättningar” är otillräckligt när kriterierna är så vida att enorma arealer kan komma att omfattas.

Om arealen klassificerad taiga blir så stor som definitionen antyder, kommer de ekonomiska resurserna för marknadsmässig kompensation att vara helt otillräckliga.

Med västlig taiga som ”den mest utbredda skogliga livsmiljötypen i Sverige” och förslaget att stora delar av denna ska undantas från aktivt skogsbruk, blir konsekvenserna för svensk skogsindustri och Sveriges klimatmål potentiellt mycket svåra:

• Kraftigt minskad tillgång till skogsråvara för träindustri
• Försvårad omställning till biobaserad ekonomi.
• Minskad kolsänka genom mindre tillväxt i äldre, uttjänta skogar.
• Ökad import av virke från länder med sämre skogsförvaltning.
• Negativ påverkan på landsbygdens ekonomi och sysselsättning.

Slutsats

Vi hemställer att Naturvårdsverket omarbetar vägledningarna så att:

Förslag

Vi föreslår följande fundamentala justeringar av förslaget:

1. Radikalt skärpta och tydligare kriterier

• Begränsa klassificering till verkligt unika och hotade skogar med dokumenterat exceptionella naturvärden så att den exkluderar skog som ingår i aktivt skogsbruk, även om den är naturligt föryngrad eller har historiska spår av dimensionshuggning.

• Tillämpningen strikt håller sig till den miniminivå som regeringsuppdraget föreskriver, för att undvika onödiga kostnader och begränsningar för skogsföretagare. Begränsa klassificering till verkligt unika och hotade skogar med dokumenterat exceptionella naturvärden.
• Definiera kvantitativa tröskelvärden för alla kriterier (mängd död ved, antal gamla träd, etc.).

2. Väsentligt högre arealgränser

• Höj minimiarealkravet från 1 ha till minst 10 hektar för sammanhängande förekomst.
• Förtydliga att små förekomster inte kan ”kedjas samman” för att nå arealkravet.
• Undanta aktivt brukade skogslandskap även om enstaka partier uppfyller vissa kriterier.

3. Acceptans för certifierat och hållbart skogsbruk

• Erkänn att modernt skogsbruk med god miljöhänsyn (Målbilder för god miljöhänsyn, FSC/PEFC, etc.) bevarar viktiga strukturer och funktioner.
• Tillåt fortsatt aktivt skogsbruk i klassificerade områden med särskilda hänsyn (exempelvis målklassning PF) i stället för förbud.
• Betrakta inte normala skogsbruksåtgärder som automatiskt diskvalificerande.

4. Rättssäker och transparent process

• Bevisbördan för att en skog uppfyller kriterierna ska ligga hos myndigheten, inte skogsägaren.
• Tydliga och snabba överklagandemöjligheter med oberoende prövning.
• Regelbunden översyn av klassificerade områden.
• Möjlighet för skogsägare att ansöka om avklassificering.

5. Rättvis ekonomisk kompensation

• Inför ett tydligt och bindande system för marknadsmässig ersättning till skogsägare vars brukanderätt inskränks.
• Frivilliga naturvårdsavtal med full kompensation ska prioriteras framför tvingande restriktioner.
• Etablera en kompensationsfond med tillräckliga resurser för att ersätta de skogsägare som begränsas i sitt skogsbruk.

6. Proportionalitetsprincip och graderad förvaltning

• Tillämpa strikt proportionalitet där restriktionernas omfattning står i direkt proportion till dokumenterade naturvärden.
• Möjlighet till graderad förvaltning där olika delar av en förekomst kan ha olika skyddsnivåer, varav en del tillåter skogsbruk.
• Lägre krav på restriktioner i områden med begränsade eller vanligt förekommande naturvärden.

7. Klarläggande kring naturvårdsbränning

• Naturvårdsbränning ska vara frivillig och aldrig ett krav på privat mark.
• Full ekonomisk kompensation och ansvarsfrihet för skogsägare som medverkar.
• Staten ansvarar för genomförande och eventuella skador.

8. Gedigen konsekvensanalys

• Genomför en grundlig konsekvensanalys av förslagets effekter på:
  • Skogsägares ekonomi och äganderätt.
  • Skogsråvaruförsörjning till svensk industri.
  • Sveriges klimatmål och kolsänka.
  • Regional utveckling och sysselsättning.
  • Möjligheten att nå bioekonomiska mål och grön omställning.

9. Alternativa bevarandestrategier

Inkludera befintlig naturvård och restriktioner för att nå målen:

• Improduktiva skogar och frivilliga avsättningar skall inkluderas i livsmiljötyperna.

• Målstyrda frivilliga åtaganden med ekonomiska incitament.
• Utökade resurser för inköp av mark till naturreservat.
• Förlägg formella skydd och brukanderestriktioner primärt på statligt ägd mark.

Avslutande synpunkter

Vi delar målet att bevara biologisk mångfald och värdefulla naturmiljöer. Samtidigt måste detta göras på ett sätt som respekterar ägande- och brukanderätten samt möjliggör fortsatt aktivt och hållbart skogsbruk.

Det föreligger en uppenbar risk att förslaget i nuvarande form leder till oproportionerliga inskränkningar för skogsägare vars marker till stor del består av västlig taiga eller örtrik granskog. Vi uppmanar därför Naturvårdsverket att omarbeta förslaget med större hänsyn till skogsbrukets förutsättningar och skogsägarnas rättigheter.

Med vänlig hälsning,

Nicklas Samils, Sveriges Allmänningsskogars Förbund

Enviken 2025-12-22