Förbundet avstyrker förslaget i dess nuvarande utformning. Den subjektiva utformningen av identifieringen av livsmiljötyper och tillämpningen av deras tillstånd riskerar att skapa omfattande rättsosäkerhet för skogsägare och leda till faktiskt brukningsförbud på produktionsmark utan tydliga ersättningsregler. Särskilt problematisk är användningen av både karakteristiska och typiska arter, vilket går utöver vad EU:s vägledningar kräver.
För våra medlemmar och deras 35 000 delägare, varav många är verksamma inom jord- och skogsbruk i närområdet, skulle en överimplementering av dessa vägledningar få förödande konsekvenser för den lokala ekonomin. Skogsägares inkomster och rådighet över sin mark, generationsskiften av gårdar och lokala entreprenörers möjlighet att bedriva sin verksamhet är bara några exempel på aktörer som kommer drabbas hårt utan ett ersättningssystem vid implementering av föreslagen.
Användande av både ”typiska arter” och ”karakteristiska arter” som bedömningskriterium
Genom att föreslå dubbla artindikatorer (”karakteristiska” och ”typiska” arter) som kriterium för att definiera livsmiljötyper deras tillstånd, kommer man skapa ett tvåstegssystem som inte krävs för att implementera lagstiftningen i Sverige. EU kräver att man bedömer om livsmiljötypen har gynnsam bevarandestatus (via, av EU angivna, typiska arter och strukturer/funktioner). Sveriges föreslagna modell innebär ett tvåstegssystem genom 1) identifiera livsmiljötypen (via karakteristiska arter) och 2) bedöm bevarandestatus (via typiska arter = kvalitetsindikatorer för gott tillstånd). Detta breddar dramatiskt vilka områden som kan komma att klassas som livsmiljötyper, samt hur stora arealer som inte når upp till gott tillstånd. En vanlig produktionsskog med normala barrträd och markvegetation (karakteristiska arter) kan, med alla de subjektiva förutsättningar som medföljer föreslagna livsmiljötyper, bedömas vara en livsmiljötyp. Detta även om den saknar de mer krävande indikatorarterna (typiska arter) som skulle visa på en högre naturvärdeskvalitet.
Förbundet ser därför en stor risk i att brukad produktionsskog lätt passerar tröskel 1 (klassas som livsmiljötyp baserat på triviala naturvärden) men underkänns automatiskt vid tröskel 2 (ex. saknar ”hög nivå av ekologisk integritet” som krävs för gott tillstånd). Konsekvensen blir att all produktionsskog som klassas som livsmiljötyp per definition måste restaureras.
Detta bör sättas i perspektiv till regeringens uppdrag till Naturvårdsverket: Att ”inte gå utöver miniminivån” i direktivet. Att man föreslår begagna sig av två separata artlistor riskerar att få hela implementeringen av naturrestaureringsförordningen att gå utöver miniminivån och potentiellt kan leda till att enorma arealer produktionsskog klassas som livsmiljötyper, varav en stor andel måste återställas.
Bedömning av livsmiljötyper bottnar till stor del i subjektiv bedömning
Förslagen på hur livsmiljötyper bedöms baseras på alltför för subjektiva bedömningsgrunder. Det finns inga mått om kvantifiering eller numeriska riktlinjer vid bedömning. Detta öppnar för frågeställningen om ett sådant underlag i slutänden kommer leda till att en enda eller ett fåtal indikatorer kommer räcka för att livsmiljöklassa bestånd som i realiteten inte håller någon egentlig nivå av naturvärden.
En sådan utformning leder otvivelaktigt till nya dimensioner av rättsosäkerhet och lämnar dörren öppen för jävsituationer, oavsett om det är bedömning av livsmiljötyp, eller bedömning av gott tillstånd.
En utgångspunkt bör i stället vara att det som anses skyddsvärt idag, bör på ett objektivt och kvantifierat sätt, utgöra grunden i vad som klassas som livsmiljötyper. Med så subjektiva bedömningsgrunder för vad som utgör en livsmiljötyp finns en överhängande risk för stor subjektivitet mellan de som skall utföra arbetet med att identifiera livsmiljötyper. Resultatet blir ytterligare ett rättsosäkert moment för svenska skogsägare där stora arealer produktionsskog i slutänden tas ur bruk på grund av överimplementerad EU-lagstiftning.
I slutänden kan två skogar, med identiska förutsättningar, bedömas olika beroende på vilken myndighet eller handläggare som utför bedömningen och dessa bedömningar kan dessutom ske vid två olika moment (livsmiljötyp eller tillstånd).
Variation inom ”gott tillstånd” blir föremål ytterligare nivåer av subjektiva bedömningar
Utan kvantitativa kriterier eller tröskelvärden för när variationer av förutsättningar övergår i ”icke gott tillstånd” skapar ett system där handläggare ges stort tolkningsutrymme utan tydlig vägledning. Likaså blir eventuella konsekvensanalyser omöjliga att precisera utan tydliga faktorer att utgå från.
Vad som däremot är tydligt i remissen är att kraven på ”gott tillstånd” ställs högre än de för identifiering av livsmiljötyp, vilket leder till stora arealer livsmiljötyp som icke är i ”gott tillstånd”. Detta är särskilt problematiskt eftersom icke-försämringskravet redan gäller. Produktionsskog som klassas som livsmiljötyp men bedöms ha ”inte gott tillstånd” omfattas därmed omedelbart av restaureringskrav, utan att vare sig ersättningssystem eller den nationella restaureringsplanen är på plats
En onyanserad syn på skogsbruket
Alla skogsbruksmetoder bör inte per automatik klassas som hot då vissa skogsbruksåtgärder snarare förstärker och säkrar naturvärden. Ett exempel på detta är gransanering bland lövträdsvärden eller andra naturvårdande (NS-klassade) skogsbruksåtgärder. Sannolikt kan även trakthyggesbruk, över tid med lämplig naturvårdshänsyn, bibehålla ekosystemens ekologiska funktioner och därmed även arters fortlevnad på landskaps- eller biogeografisk nivå.
Förslag till förbättringar
- Tydliggör och kvantifiera definitionerna av livsmiljötyper och ”gott tillstånd” för att eliminera subjektiva bedömningar.
- Tydliggör och kvantifiera ”gott tillstånd” genom att ange: 1) minimiantal typiska arter per hektar, 2) tröskelvärden för strukturparametrar (t.ex. mängd död ved, trädåldersfördelning), och 3) tydliga kriterier för när produktionsskogsbruk är förenligt med ”gott tillstånd”.
- För livsmiljötyper som dominerar Sveriges skogsareal (västlig taiga och örtrik granskog) måste det finnas extra tydliga, kvantitativa kriterier för vad som utgör ”gott tillstånd” på brukad produktionsmark. Utan detta blir systemet omöjligt att tillämpa rättssäkert i hela Sverige.
- Ange explicit om vägledningen gäller både inom och utanför Natura 2000-områden, och hur icke-försämringskravet ska tillämpas.
- Ta bort systemet med både karakteristiska och typiska arter, eller redovisa en tydlig motivering för varför Sverige behöver gå utöver EU:s krav.
- Remissen bör tydligt ange att om klassificering som livsmiljötyp med krav på ”gott tillstånd” väsentligt begränsar markägarens brukande, ska ersättning utgå enligt de system som nu utarbetas.
- Vägledningarna ska inte träda i kraft förrän Sveriges nationella restaureringsplan är färdigställd och ersättningssystem är på plats. Att tillämpa ”gott tillstånd” före dess skapar en ohållbar situation för landets skogsägare.
Sveriges Allmänningsskogars Förbund yrkar att förslaget omarbetas enligt ovanstående synpunkter innan det träder i kraft. Nuvarande förslag skapar ett system där skogsägare inte kan veta om deras produktionsskog klassas som livsmiljötyp. Ingen vet heller om den är i ”gott tillstånd” och vilka konsekvenser detta får för deras rätt att bruka marken. Detta riskerar strida mot grundläggande rättssäkerhetsprinciper och proportionalitetsprincipen i EU-rätten.
/Nicklas Samils, Sveriges Allmänningsskogars Förbund