Ursula von der Leyen presenterade 2019 den europeiska gröna given som skulle göra Europa till den första klimatneutrala kontinenten till 2050. Hon beskrev den storslagna ambitionen som ”Europe’s man on the moon moment”.
Många svenska politiker hakade på och talade om Sverige som ett grönt föregångsland i utfasningen av fossila material och bränslen. Landets skogar, ”det gröna guldet”, framhölls som den resurs som skulle ge Sverige en enorm taktisk och ekonomisk fördel i den europeiska omställningen.
Men nu, sju år senare, tycks guldet genom bakvänd byråkratisk alkemi ha förvandlats till kattguld. Bakom de stora orden dolde sig en politik som systematiskt begränsar just de fossilfria resurser som omställningen kräver. Samtidigt som de fossila utsläppen nu ska sänkas ytterligare väntar en storvulen ambition att ta stora arealer jord- och skogsbruksmark ur produktion genom svenska myndigheters överimplementering av EU:s naturrestaureringsförordning. En omställning som skulle leda från fossil dåtid till fossilfri nutid är på väg att gå på grund.
Under 2024 ökade Sveriges växthusgasutsläpp med drygt 7 procent jämfört med året innan. Utsläppen från vägtrafiken steg med 24 procent och från arbetsmaskiner med 33 procent, till stor del för att en sänkt reduktionsplikt minskade inblandningen av biodrivmedel som produceras av skogsråvara. Så ser det ut på den fossila sidan av ekvationen. Och på den förnybara? Där planerar myndigheterna att drastiskt begränsa produktionen.
Regeringens direktiv till de myndigheter som fick i uppdrag att ta fram en nationell restaureringsplan var tydligt: Förslaget ska inte gå utöver miniminivån i förordningen och den flexibilitet som finns ska nyttjas till fullo för att skydda Sveriges konkurrenskraft. Det var en klok instruktion. EU-förordningar måste följas, men hur de tillämpas är i hög grad en nationell fråga.
Myndigheterna levererade något annat. Det förslag som Naturvårdsverket samordnade och lämnade till regeringen tidigare i år går betydligt längre än miniminivån. Undantagen som förordningen medger tillämpas inte fullt ut. Icke-försämringskravet (den regel som säger att livsmiljöer i gott tillstånd inte får försämras) föreslås tillämpas på områdesnivå, det vill säga varje enskild plats för sig, snarare än på biogeografisk nivå som hade gett en rimligare helhetsbedömning. Definitionerna av livsmiljötyperna är alltför vida och kommer skapa stor rättsosäkerhet för markägare. I praktiken innebär det att stora arealer skog inte längre kommer få brukas.
Olika analyser pekar på att 1–2 miljoner hektar skogsmark kan behöva tas ur produktion. Det är inte marginella arealer, det är en stor del av just det gröna guld som omställningen förutsätter och motsvarar en yta nästan lika stor som Uppland och Södermanland tillsammans. Dessa skogar finns heller inte jämnt fördelade över landet utan koncentreras till vissa geografier, vilka kommer drabbas särskilt hårt. Utöver konsekvenserna för skogsbruket har Jordbruksverket påpekat att betesmarker kan tas i anspråk och att återvätning av dränerade torvmarker riskerar att påverka jordbruksmark som är beroende av fungerande avvattning. Det uppstår alltså tydliga konflikter mellan restaureringsplanerna och svensk livsmedelsproduktion.
Stanna vid den bilden ett ögonblick. Sverige sänker reduktionsplikten, vilket ökar de fossila utsläppen. Sedan planerar vi att begränsa den förnybara råvara som behövs för att producera biodrivmedel, byggmaterial, emballage och bioenergi. Parallellt riskerar vi att ta jordbruksmark ur produktion, i en tid då livsmedelsförsörjning och beredskap står högt på den politiska dagordningen.
Problemet är inte naturrestaurering i sig. Sverige behöver restaurera genuint värdefull natur och stärka biologisk mångfald. Problemet är att myndigheterna levererat ett förslag som inte respekterar de ramar regeringen satte, och att konsekvenserna för arbetstillfällen, landsbygdsföretagande och produktion av mat, virke, biodrivmedel och fossilfria material riskerar bli mycket hårda.
Skogsnäringen sysselsätter omkring 140 000 personer och varje jobb skapar i snitt ytterligare två i angränsande branscher. Skatteintäkterna finansierar motsvarande 30 000 jobb i vård, skola och omsorg. Skogsindustrierna beräknar att den direkta kostnaden för naturrestaureringsförordningen vid en långtgående implementering blir 175 miljarder kronor och en avverkningsminskning på 8 miljoner kubikmeter per år skulle innebära 13 miljarder kronor i minskat förädlingsvärde och hota över 11 000 arbetstillfällen, främst på landsbygden. Det är inte abstrakta siffror. Det är sågverk som stänger, entreprenörer som förlorar uppdrag och samhällen som förlorar sin ekonomiska bas. Nationalekonomin mår bra av att vi behåller våra trumfkort i form av gröna näringars råvaru- och tillverkningsindustri, inte minst när vi ska ställa om till en bioekonomi. Annars riskerar det ”gröna guldet” att bli till kattguld och myndigheterna måste följa de direktiv de får av en demokratiskt tillsatt regering. Allt annat är ämbetsmannavälde.
Inom kort förväntas regeringen skicka in Sveriges förslag på implementering av naturrestaureringsförordningen och regeringen har ett val: Det förslag som ligger på bordet bör inte skickas till EU-kommissionen i sin nuvarande form. Miniminivån som angavs i direktivet bör bli miniminivån i planen och icke-försämringskravet bör tillämpas på biogeografisk nivå, inte på varje enskild plats. Om inte, riskerar ”Europe’s man on the moon moment” att bli ”Europe’s man overboard moment” och Sveriges vägval blir ”fossilfritt, men bara om skogen får stå orörd”.
Nicklas Samils, Sveriges Allmänningsskogars Förbund
Länk till Naturvårdsverkets förslag till nationell restaureringsplan