Promemorian föreslår att skogsägare ska få ersättning när artskyddsregler begränsar deras möjlighet att bruka skogen. Förbundet välkomnar en ny ordning då rätten till ersättning tidigare varit oklar och krävt domstolsprövning med följande ovisst utslag. Vi tillstyrker dock inte promemorian i sin helhet även om förslagen sammantaget är ett steg i rätt riktning.
Vidare tolkar förbundet de föreslagna förändringarna som att områden där ersättning ej betalas ut anses vara lämpliga för markägarens verksamheter.
Allmänt
Först och främst vill Förbundet påpeka att vi inte varit upptagna på den lista över remissinstanser som tilldelats aktuell promemoria och anmodats svara på dito. Detta förvånar oss då vi normalt sett mottager remisser som behandlar skogs- och markägarfrågor. Förbundet företräder besparings- och allmänningsskogar med stora markinnehav och därigenom också dess 35 000 delägare, vilket gör våra synpunkter synnerligen viktiga och värda att höra.
På grund av nämnd fadäs har vi haft mycket kort tid att svara på promemorian och anmodar därför departementet att se över sina listor över remissinstanser för mer utförliga svar och konstruktiv dialog.
Datum för tillämpning av nya regler
Förbundet invänder å det skarpaste mot att skogsägare som redan väckt talan om ersättning (före 1 september 2026) INTE får tillämpa de nya reglerna. Detta förslag skapar en djupt oskälig fördelning av rätten till ersättning. Alla skogsägare som fått sin pågående markanvändning försvårad på grund av artskyddsregler måste behandlas lika då de som bedömts efter tidigare artskyddsregler har lidit skada på samma premisser som skogsägare framgent kommer erhålla ersättning för.
Återkrav av ersättning och långsiktighet i verksamheten
Besparings- och allmänningsskogars investeringar sträcker sig över decennier. Ett hot om återkrav riskerar att hämma viljan att återinvestera ersättningsmedlen i ny produktion.
Lydelsen ”förhållanden i övrigt har ändrats” är alldeles för vag och kan komma att leda till rättsosäkerhet. En skyddsvärd art kan försvinna från aktuell geografi utan att markägarens har ansvar i detta (exempelvis på grund av ogynnsamt klimat, predation eller naturligt utdöende). Naturliga processer eller orsaker som ligger på annan aktörs ansvar eller naturligt skeende ska inte belasta markägarens och leda till dennes återbetalningsskyldighet.
Därför yrkar förbundet på att ersättning kvarstår om en art lämnar ett område av naturliga orsaker eller om tredje part orsakar dess upphörande. Markägaren har redan lidit den ekonomiska skadan av att produktionen avbrutits och planeringen raserats. Återkrav bör endast vara möjligt vid bevisat svikligt förfarande från markägarens sida och stoppad utbetalning av ersättning är således också rimlig när skälen för ersättningen upphört att existera.
Förbundet saknar även tydlighet kring vilken rättslig och faktisk situation som ska gälla när avtalstiden för naturvårdsavtal har löpt ut och hur aktuella områden då hanteras.
Renskötselrätt
Promemorian nämner att renskötselrätt räknas som ”särskild rätt till fastighet” och därmed kan ge rätt till ersättning. En besparings- eller allmänningsskog kan, utöver sitt skogsbruk, beröras av renskötsel på sina ägor. Förbundet förutsätter därför att markägaren inte får dela på ersättningens belopp med renskötseln (eller annan form av aktör med ”särskild rätt”), då båda bör får sin sak kompenserad individuellt. Annars finns stora risker för konflikter ifall ingen part blir kompenserad fullt ut för försvårandet av sin markanvändning.
Dispensprövning och ersättning
För att effektivisera processer och minska kostnader för såväl myndigheters och markägares arbete, bör Skogsstyrelsen allena vara den myndighet som prövar både skogsbruksåtgärder och eventuella dispenser för dessa. Det mest rationella och rättssäkra är om en och samma myndighet hanterar åtgärdsanmälan, dispenser och ersättning i stället för att sprida arbetsuppgifter mellan myndigheter, vilka då hanteras av olika tjänstepersoner med olika kunskap och kompetens i frågan.
Angående § 35 i Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.
Till Förbundets kännedom har myndigheter aldrig behövt hålla inne ersättning för en besparings- eller allmänningsskog. Detta då våra medlemmar har ambitionen och kravet på sig att bibehålla sin produktionsförmåga och förbättra sina förutsättningar.
Förbundet yrkar att § 35 i sin nuvarande och föreslagna form tas bort från förordningen. Besparings- och allmänningsskogar är privatägda samfällda skogar som enligt lagen inte får förfoga fritt över intrångsersättningar. Ersättningen ska i stället återinvesteras i den befintliga allmänningen i förbättrande syfte eller användas för att utvidga innehavet genom köp av ytterligare skogsmark för att behålla produktionsförmågan. Länsstyrelsen kan, på begäran av berörd allmänning, meddela riktlinjer för hur medlen får användas. När sådana generella riktlinjer väl har fastställts ska utbetalning av intrångsersättning ske enligt vanlig praxis.
Denna förmyndande bestämmelse framstår som en kvarleva från en annan tid och bör därför avskaffas helt för att ge delägarna full dispositionsrätt över sina egna ersättningar, i linje med principerna för privat äganderätt.
Nicklas Samils, näringspolitisk talesperson
Sveriges Allmänningsskogars Förbund