Förbundet arbetar för att få till en lösning på det orimliga förfarandet som är praxis vid myndigheters bildande av naturreservat. Texten nedan utgör en av fler skrivelser till myndigheter och miljödepartement där vi försöker få till en konstruktiv lösning på denna eskalerande ackumulering av reservatsförslag som hamnar i långbänk på grund av bristande ekonomiska medel.
Besparings- och allmänningsskogarna i Dalarna respektive Norrbotten äger tillsammans mer än 670 000 hektar skog och dessa skogar ägs sin tur av totalt ca. 35 000 delägare. Många av dessa delägare bor i dessa skogars direkta närhet och har i generationer jagat, fiskat, plockat bär och svamp samt även arbetat med skogsbruk och andra verksamheter på dessa marker. Själva skogsbruket är generellt mycket mer lågintensivt än hos andra svenska aktörer, med fokus på långa rotationsperioder och hög slutavverkningsålder för att säkra varje generations möjligheter till avkastning. Denna typ av långsiktig förvaltning leder dels till höga naturvärden dels till uppskattade sociala värden, vilket i slutänden kan leda till att reservatsanspråk görs av utomstående part.
Av nämnda anledningar är dessa skogar av stor betydelse, inte bara för delägare men även lokalbefolkning, vilka också utnyttjar skogarna för diverse rekreativa syften och därigenom utgör besparings- och allmänningsskogarna ofta en vida större betydelse för många människor än vad själva skogsbruket gör.
Vi har i en nyligen skickad skrivelse (ställd till Miljödepartementet och Naturvårdsverket) gett våra synpunkter på uppdraget att skydda värdefulla skogar genom att använda ersättningsmarker (regeringsbeslut 2022-07-07, M2022/01523). I den skrivelsen upplyser vi om hur direktivets utformning inte kommer leda till acceptabla markbyten för besparings- och allmänningsskogar.
Denna skrivelse berör dock en annan grundläggande problematik, nämligen själva tillvägagångssättet vid myndigheters ackumulering av föreslagna reservat, vilket flera av våra medlemmar har varit utsatta för under en längre tid.
Vi anser att den samlade areal av reservatsplaner hos besparingsskogarna i Dalarna och allmänningsskogarna i Norrbotten som pekats ut av myndigheter med råge passerat en acceptabel nivå. Denna stora areal försvårar eller rent av omöjliggör det skogliga planeringsarbete som dess förvaltningar är skyldiga att bedriva. Myndigheterna måste därför upphöra med detta tillvägagångssätt, där nya reservat pekas ut medan redan föreslagna reservat inte löses in på grund av otillräckliga ekonomiska medel. Dessutom är det vid tillgång till likvida medel inte alltid möjligt för besparings- eller allmänningsskogen att förvärva lämplig ersättningsmark.
Skogsbruket inom besparings- och allmänningsskogarna i Dalarna och Norrbotten skiljer sig från lejonparten av svenskt skogsbruk med sin långsiktighet och höga medelålder vid slutavverkning (omkring 130 år). Med denna form av förvaltning fungerar varje enskild besparing och allmänning likt moderna tiders ”ekologiska landskap” där det inom ett sammanhängande område alltid existerar äldre skogar. Med höga slutavverkningsåldrar finns en större potential för mindre allmänna arter att leva och sprida sig och andra naturvärden i form av strukturer hinner utvecklas. Detta i harmoni med exempelvis meandrande myrimpediment, med eller utan trädbeklädning och kantzoner mot vatten skapas en grön infrastruktur som inte är vanligt förekommande hos andra skogsbrukande aktörer. I denna infrastruktur ingår givetvis frivilliga avsättningar och väl tilltagen hänsyn och naturvårdsinsatser för att utveckla och bibehålla naturvärden samt behålla den viktiga sociala funktion dessa skogar utgör.
Om myndigheterna däremot kontinuerligt inriktar sig på att bilda reservat av våra medlemmars överhållning av bestånd så tvingas vi sorgligt nog in i en ny form av förvaltning med mer intensivt brukande och låga slutavverkningsåldrar. Man kan fråga sig vad biologisk mångfald och koldioxidsänkor vinner på en sådan strategi?
I dagsläget har myndigheterna pekat ut mer än 25 600 hektar mark som föreslagna reservat hos besparings- och allmänningsskogarna i Dalarna och Norrbotten. Detta motsvarar omkring 4 % av våra medlemmars areal och leder som påpekat till svårigheter i verksamheten hos flera av de utsatta, i synnerhet då det inkluderar sådan stor del av de äldre skogarna inom förvaltningen. Vi har enskilda allmänningar som i skrivande stund har mer än 18 % av sin areal utpekad som lämplig för reservatsbildning. I förhållande till andra markägare är dessa siffror att betrakta som särskilt stora arealanspråk.
Problemen som uppkommer för markägaren är inte endast direkta intäktsbortfall på grund av svårigheter att bedriva det skogsbruk som lägger grunden till alla besparings- och allmänningsskogars verksamheter. Påkallade skogsskötselåtgärder som exempelvis gallring och röjning riskerar bli försenade i angränsande områden då rådigheten över brukandet sätts ur spel under denna väntan. En blockering av påkallade skogsbruksåtgärder orsakar markägaren ekonomisk skada om marken slutligen ej löses in på grund av ändrade avsikter hos berörd myndighet. En trivial och underskattande beräkning (25600 ha x 150 m3/ha x 350 kr/m3) av de virkesvärden som återfinns i våra medlemmars skogar vilka i dagsläget pekats ut som lämpliga reservat motsvarar mer än 1,34 miljarder kronor!
Med det till synes likgiltiga tillvägagångssätt som myndigheter har identifierat lämpliga reservat blir skogsägaren den som får bära opåkallade kostnader i väntan på ersättning. Det har hos våra medlemmar gått så lång tid som över 10 år utan minsta rörelse och med sådana ledtider är det skäligt att se över en rimlig ersättning under processens gång, inte minst för att motivera och påskynda processer samt undvika felaktiga reservatsanspråk (det vill säga områden som pekas ut och till sist läggs i malpåse). I regeringsuppdragen ”strategi för formellt skydd av skog och utveckling av skydds- och ersättningsformer” så utreds möjligheten till ett så kallat ”väntansavtal”. Dock tycks det i dagsläget vara förbehållet enskilda markägare – något vi motsätter oss då våra medlemmar orsakas stora problem och ekonomisk skada vid denna långa väntan och denna skada drabbar enskilda delägarna i respektive allmänning som skall ta del av den ekonomiska avkastningen.
Förslag till väntansavtal som inkluderar besparings- och allmänningsskogar
Om ekonomiska medel till inlösen av utpekad mark inte finns tillgängliga så är det rimligt att koppla kommande ledtid till en ränta som tillfaller skogsägaren under väntan på ersättning. Avkastningsnivån i svensk skog varierar kring 2–4 %. Eftersom skogar aktuella för reservatsbildning är äldre och oftast växer långsamt är det rimligt att inom ett väntansavtal betala en ränta enligt den lägre nivån om 2 % för att kompensera borgenären, vilken i praktiken lånat ut sin brukande- och äganderätt till staten, som i detta fall är att betrakta som en gäldenär.
Sammanfattat finner vi dagens processer för osäkra, orimligt långdragna och detta orsakar svårigheter i våra medlemmars förvaltning och övrig planering. Därför måste tillvägagångssättet förändras genom: 1) stopp på ackumulering av orimliga arealer reservatsförslag 2) avlägsnande av reservatsförslag som ej längre är aktuella och 3) införande av ett väntansavtal. Detta är nödvändigt för att markägaren inte skall lida ekonomisk skada och orsakas onödiga svårigheter i sitt arbete. Det är dessutom nödvändigt för att inte tvinga in det fåtal aktörer som bedriver långsiktigt skogsbruk med överhållning som förvaltningsmodell i ett intensivt skogsbruk och låga slutavverkningsåldrar. Dagens metodik medför även ett brister i förtroende för myndigheters arbete då man i vissa fall tycks ägna sig åt en form av expropriering av mark utan att ha en konkret strategi gällande ersättning – detta går dock att ändra på.